German Painter, 1781-1858,German painter. In 1798 he studied under Christoph Fesel (1737-1805) in Werzburg and in 1800 with Heinrich Feger in Vienna, where his style was strongly influenced by English portraiture. After he studied in Paris (1807-8) with Fran?ois G?rard the influence of Neo-classicism became apparent in his work. He visited Italy in 1809, 1810 and 1812 to do commissioned portraits for various patrons, among them Prince Eugene de Beauharnais (1809; Munich, Bayer. Nmus.) and Joachim Murat, King of Naples (reg 1808-15). In 1812 he went to Munich where he did work for middle-class clients, the nobility and the royal family of Bavaria (e.g. the portrait of Maximilian I Joseph, 1816; Ellingen, Schloss). In 1820 he was appointed court painter to Ludwig I, King of Bavaria (reg 1825-48), and painted several portraits of him. In 1823 he helped co-found the Kunstverein in Munich. He was one of the most important portrait painters in the Neo-classical style, specializing particularly in studies of women, as seen in the 36 portraits commissioned by Ludwig I for the Schenheitsgalerie (1827-42; Munich, Schloss Nymphenburg). In his portraits for the middle classes and for the court he devised certain peculiarities of form. He painted various members of the royal houses of Austria, Prussia and Sweden, as well as members of the nobility in the duchies of Saxe-Altenberg, Saxe-Coburg and Hesse. His sitters also included some of the most important figures in the political and intellectual life of Germany in the first half of the 19th century. He painted the pendant portraits of Franz Brentano and Antonie Brentano (both 1808; Winkel, Brentanohaus), Johann Wolfgang von Goethe (1828; Munich, Neue Pin.) and Ludwig Tieck (1838; Berlin, Schloss Charlottenburg), the geographer and botanist Alexander von Humboldt (1843; Potsdam, Schloss Charlottenhof) and the musician Ludwig van Beethoven (Bonn, Beethoven-Haus). After 1845 the classical elements in his paintings were sometimes combined with an application of colour typical of plein-air studies. He also painted genre pictures and religious scenes.   Related Paintings of Joseph Stieler :. | Portrait of Frederick the Wise | A young woman cleaning pans at a draped stone arch. | The holy trinity | Arab or Arabic people and life. Orientalism oil paintings 367 | Chrysanthemums 111 |
Related Artists:
Simone Pignoni
Simone Pignoni (April 17, 1611 - December 16, 1698) was an Italian painter of the Baroque period. He apprenticed with Fabrizio Boschi, then with the more academic and puritanical Domenico Passignano, and finally with Francesco Furini. He is best known for painting in a style reminiscent of the morbidly sensual Furini. Reflective of this obsession is his self-portrait, c. 1650, in which he depicts himself building up a plump naked female from a skeleton. The biographer Baldinucci, in what little he notes of the painter, recalls him as the scandalous imitator of (Furini's) licentious inventions. A more complete biography was recorded by his pupil Giovanni Camillo Sagrestani. Described as endowed with a bizarre and amenable intelligence, Pignoni apparently had a late-life conversion to more pious painting. There is one episode recalled that during a serious illness because in his life he had focused on studying about female forms, and (now) having resigned himself to the impending infinity, his spiritual father urged him to purge those errors with the flame, and once guided by a good disposition, he suddenly was cured by the Lord. It must be noted that Baldinucci's biography of Furini, also recorded a similar, near-death renunciation of his art of the naked figure. Among his more conventional works are a St. Agatha cured by St. Peter (attributed) in the Museo Civico di Trieste. A St. Louis providing a banquet for the poor (c. 1682) now in the church of Santa Felicita in Florence, commissioned by Conte Luigi Gucciardini. A Madonna and child in glory with archangels Saints Michael and Raphael in battle armor and San Antonio of Padua (1671) for the Cappella di San Michele in Santissima Annunziata. He painted an Allegory of Peace in Palazzo Vecchio. A Penitent Magdalen has been attributed to Pignoni is found in the Pitti Palace. In San Bartolomeo in Monteoliveto, he painted a Madonna appearing to Blessed Bernardo Tolomeo.
Mario Villares Barbosa
painted Nu feminino in 1880 - 1917
pehr hillestrom
Pehr Hilleström (1732-1816) var en svensk målare och vävare, professor vid Konstakademiens läroverk från 1794 och dess direktör från 1810. I unga år var han en av Sveriges främsta gobelängvävare men övergick sedan till måleri. Han är mest känd för sina vardagsskildringar av sin tids levnadssätt. Han målade pigor och tjänstefolk som arbetar, överklassen i de fina salarna, enkelt folk i stugorna och bilder från olika bruksmiljöer. Genom det räknas han som den största skildraren av den gustavianska samtiden. Pehr Hilleström är far till konstnären Carl Petter Hilleström och farfars farfars far till Gustaf Hilleström. Pehr Hilleström föddes i 1732 Väddö, Roslagen, troligtvis den 18 november. Han växte upp under fattiga omständigheter på Väddö prästgård vid sin farbror som var kyrkoherde där. Han var son till en militär och äldst i en syskonskara på 12 barn. Hans far råkade redan 1719 i rysk fångenskap men hade 1723 lyckats återvända till Sverige och då tagit sin tillflykt till brodern på Väddö. 1743 flyttade familjen Hilleström från Roslagen till Stockholm, där Pehr, 10 år gammal, sattes i lära hos tapet- och landskapsmålaren Johan Philip Korn (1727-1796) samt mellan åren 1744-1747 även hos den invandrade tyske solfjädermålaren Christian Fehmer. Utöver detta fick han även undervisning vid kungliga ritareakademin där Guillaume Thomas Taraval (1701-1750) och Jean Eric Rehn (1717-1793) var läromästare. Efter inrådan från Carl Hårleman sattes Hilleström 1745 i lära hos Jean Louis Duru (-1753). Duru var hautelissevävare och hade kallats till Sverige för att göra textila utsmyckningen av Stockholms slott. Tanken var att Hilleström skulle utbildas till Durus medhjälpare. 1749 visade Hilleström upp ett första läroprov som visades upp för deputationen som gillade det så mycket så att han fick en belöning på 180 daler kopparmynt. När Duru dog i slutet av 1753 så fick Hilleström fullborda den påbörjade kappan för tronhimmelen i det kungliga audiensrummet. Han var då så skicklig att det knappt kunde märkas någon skillnad mellan hans och hans lärares arbete. Lönen var blygsam men vid 1756 års riksdag fick han samma årslön som Duru hade haft, och han fick en beställning på ett vävt porträtt av Hårleman utfört i hautelisse. Åren 1757-58 var Hilleström på en längre och för tidens konstnärer sedvanlig studieresa till utlandet. Färden gick till Paris, Belgien och Holland, bland annat med en vidareutbildning i gobelängteknikerna som mål. I Paris blir Hilleström erbjuden att studera måleri i François Bouchers atelj??, men störst intryck tog han där av genre- och stillebenmålaren Jean-Baptiste-Sim??on Chardin, som undervisade honom vid franska målarakademien. Väl hemma i Stockholm fortsatte han visserligen att göra tapeter, mattor, stolsöverdrag och dylikt för hovet. Men så småningom fylldes slottet behov av vävnader samtidigt som Hilleström fortsatte studera måleri.